Vi satt vid en spårvagnshållplats, han och jag. ”Du är allt man kan önska sig av en tjej,” sa han. Men han var inte kär i mig. Vad mer kan jag göra, tänkte jag. Vi kysstes och jag snorade ner hans överläpp. Sen kysstes vi aldrig mer.
Jag är fem år och på det runda köksbordet hemma i Krokek ligger en stor bit zebra på en bit blå skyddsplast. Mamma står mer kniven i handen och försöker hitta ett bra ställe att börja skära i. Det luktar sött och dött på samma gång och på kvällen åt vi brunsås, potatis och zebra. Det var segt som kalopsen i skolan. Zebra är ett zegt kött.
En höst följde jag med mamma och pappa på jobb. Vi skulle till en man som tränade och uppträdde med papegojor. Tomas hette han, tror jag.
Papegojor är fina djur, men finast av alla var björnar. Jag samlade på björnar ett tag. Jag var skeptiskt till Tomas sedan han tog min bästa nalle, den jag hade med mig överallt, och gömde henne bakom ryggen. Det hela var tänkt som ett skämt, men jag blev ledsen. Hemma hade han en stor björnfäll på golvet. Jag blev överlycklig och slängde mig på den. Men det var stickigt. De var inte alls mjuka och ulliga. Håren var långa och hårda och det stack överallt.
Han tog livet av sig senare, Tomas. Kanske var han besviken på att saker inte alltid är som man vill att de ska vara.
Efter en dag som började med försovelse, kantades med stress, tröttma och psykisk ohygien och slutade med ett psykbryt i skolan är jag nu hemma i min nikotingula studentlägenhet och mumsar på en skiva lingongrova. I morgon är sista redovisningen och sedan är det i princip slut för detta år. Skönt på alla sätt. I benen känns det som att jag inte slappnat av på ett decennium, och det har jag kanske inte heller. Skulle inte tacka nej till bubbelbad och kanske någon slags sliskig malibudrink.
Ser fram emot lördag då det är dags att korka upp finvinet. En invigning av en väns affär i Stockholm väntar och en bunt med tavlor hämtades idag för att spikas upp på dess väggar. Kommer bli underbart, men mer om det senare. Vad jag kan säga är att en promiskuös transparent klänning är införskaffad och förhoppningsvis blir jag oerhört snygg i den.
Om inte har jag ju min fantastiska personlighet att luta mig tillbaka på. Ehe.
Bloggen har fått vila, men nu är det vår och grönt och jag har bråttom till skolan. Ypperligt tillfälle att skriva med andra ord. Här kommer livets kyss, kära blogg. Smack.
Och det här är mitt fejs, om ni skulle ha glömt bort:
När jag tänker att Norrköping inte längre har något att erbjuda så kommer man plötsligt hem packad, efter en onsdagkväll utan större förväntnigar, efter att ha ramlat in i en källarlokal på något mystiskt vernissage med spännande människor och sörplat billighetsvin ur plastmuggar.
Kul, förresten, att träffa skatteverket i morgonbitti. Jag ska starta eget. Önska mig lycka till.
När jag är deppig finns det ingen som är deppigare än jag. Eller ensammare. Ensammast och deppigast i världen är jag.
Jag blir så jävla egoistisk när jag är nere. Och det gör mig så jävla nere.
I din egen värld är du herre. I din egen värld bestämmer du.
I din egen värld är döden och du de enda tu.
Ensam nu, allt och du. Världen stannar med dig.
Resultatet av mitt livs hittills (och troligtvis även i fortsättningen) märkligaste fotosession finns nu att skåda i Sweden Rock Magazine och Close-Up.
Och för dina öron finns musiken att lyssna på här.
