Mitt liv går i perioder. Ibland går många, långa veckor då jag bara vill vara ifred. Bara jag och min hjärna, whatever that is. Jag skriver mycket. Målar. Är kreativ som det heter. Går in i mig själv och tänker mycket. Men ibland, som nu, blir jag sjuk. Sällskapssjuk. Jag måste vara med någon hela tiden. Om inte med en människa, så med katten. Katten är då mest bara ett plank, men ett bra sådant. Slickar mig i ansiktet när jag säger något smart. Tänker för mycket gör jag alltid, men jag måste bolla mina tänkerier med någon. Eller jag behöver inte ens bolla tankarna, förresten. Bara jag inte är ensam med dem. Som att behöva sitta bredvid en alkis på bussen som vill prata om livet. Jobbigt och ansträngt.
Jag blir trött på mig själv så lätt. Jag kan riktigt hata mig själv ibland. Inte för något särskilt egentligen. Men det är väl som att äta samma slags torra fullkornsbröd varje jävla morgon. Med sorgligt, mellansaltat Bregott på. Man tröttnar. Skulle man äta prinsesstårta varje dag så skulle man också tröttna.
Tror att detta var tänkt som någon slags ursäkt för min sporadiska sociala inkontinens. Men ibland behöver man verkligen den där dyra yoghurten med riktig frukt i för att inte dö av skörbjugg och introvertism. Inte alltid. Men ibland.
När jag var tolv ville jag bli femton. När jag var femton ville jag bli arton. Nu är jag nitton och önskar att jag var fyrtio, kanske femtio. Jag vill bli klok och erfaren och världsvan. Men, så klart, bara för man blir äldre behöver det ju inte betyda att man blir klokare men man har åtminstone haft mer tid på sig att försöka bli det.
Jag känner mig gammal och klok när jag ser femtonåringar som beter sig, spyr på gatorna, är lata och bryr sig inte om någonting alls och jag föraktar dem och kallar dem små barn. Intelligens är inte eftersträvansvärt hos dem. Känner mig mindre klok när jag kommer på att det bara är fyra år som skiljer oss. Åldersmässigt i alla fall. Men jag har också varit femton och jag saknar det inte för fem öre. Känner mig ännu mindre klok när tjugofemåringar beter sig och det enda jag vill är att de ska kissa och gå och lägga sig.
Det värsta jag vet är att känna mig osmart. När Keith Richards inte spelar i Guns n’ Roses utan i Rolling Stones och när jag måste fråga min bror om man får eller måsta betala pengar när jag fått en utbetalningsblankett från skatteverket. När svåra ord måste förklaras och jag måste säga att jag inte förstår. Jag drar mig sällan för att fråga, eftersom jag vill lära mig, men jag är heller inte bekväm i att behöva få saker förklarade för mig.
En annan sak är det när vänner ligger på botten av en äggröra och jag har inte hunnit lära mig hur man drar upp dem till ytan. Jag är inte är gammal nog och jag vet inte hur fan det kunde gå så fel eller hur jag ska hjälpa dem upp på bästa sätt.
Då finns det ingen man kan fråga som kan förklara.
En vän sa till mig en gång att jag var en sån bra tröstare. För jag höll med om när saker var åt helvete istället för att säga saker som ”Det är jobbigt nu men det går över och det blir bättre”. Känslor är övergående, förvisso, men en del saker blir inte bättre. Och det, det är åt helvete.
Hemma i Linköping har det varit en så kallad folkfest och i stan trängs ölburkar med halvätna kebabrullar och ovanpå det ligger ett jämnt lager av spya i olika kulörer. Norrköping har det snarlika Augustifesten. Då får barn åka karusell och äta karamell hos lågavlönade tivoliarbetare och lite äldre barn dricker cider och hänger utanför McDonald’s.
Åkte ett sent tåg hem från Norrköping under Augustifesten och hamnade bredvid en skitnödig trettonåring i smala jeans som ansträngt bytte sittställning gång på gång, speglade sig ständigt i det mörka kupéfönstret och drog i sitt raka, vaxtyngda hår för att få det att ligga rätt för de andra skitnödiga trettonåringarna i kupén. Då kände jag mig gammal och trygg och jag ville krama om honom och säga åt honom att han inte ska bry sig så mycket. Det är jobbigt nu, men den känslan går över. Däremot kommer du aldrig få till frisyren och du kommer aldrig sluta att bli bedömd av skitnödiga människor som har minst lika bångstyrigt hår som du själv. Och det är åt helvete.
Avey Tare – Sis Around The Sandmill
Avey Tare – Lay Lay Off, Faselam
Mumford & Sons – Little Lion Man
Inlindad i grön operationsduk, panik i hjärnan och med en såg i visdomstanden är det inte lätt att slappna av. Även om tandläkaren sa att “Med värmen under duken och ljuset från tandläkarlampan kan du ju låtsas att du ligger på stranden.” “Agghh”, svarade jag, eftersom det inte går att säga så mycket annat när halva ansiktet är bortdomnat och man har en såg i visdomstanden. Låg och ångrade att jag inte bad om narkos. Axlarna så spända att de nästan når taket. Känslan av när tandköttet ger vika för skalpellen (eller skalpisen, som tandläkaren valde att kalla den).
Assistenten sa gång på gång att jag var så duktig, så duktig patient och klappade mig på armen. Ett tag kände jag mig faktiskt jävligt duktig. Duktig som inte skriker, gråter och ger utlopp för paniken. Duktig som biter ihop (inte bokstavligen, eftersom jag ju hade en såg i visdomstanden). Duktig som inte bad om narkos eller lugnande utan var lika nyfiken som panikslagen över hur ingreppet skulle te sig.
Vill du behålla tanden? frågade assistenten sen och jag tackade vänligt men bestämt nej, men ville gärna kolla på den. Monstret. Rätt åt dig, tänkte jag när den låg där blodig och i delar. Brinn i helvetet, tänkte jag också.
Så stapplade jag ut från salen med svullen kind och en bomullstus (som tycktes vara stor som Peru) i käften. Ungefär då slutade jag känna mig duktig och började bli kräksfärdig istället.
Vad värre är, är att monstret till visdomstand har en tvillingbror.
Mascaran har torkat in i mattan sen länge. Kan inte röra en muskel men vill iväg. Gå i samma riktning tills jag inte orkar längre. Vill somna där och sova tills någon väcker mig och säger att det är över. Dåligt hopsydda sår går alltid upp. Jag borde ha vetat det.
The Glitch Mob – Between Two Points
Såhärva. Jag säljer lite bilder i blandade storlekar, tekniker och kvalitéer. Några finns även i galleriet, andra inte. Kanske har du sett någon annan bild någonstans, någongång, som du vill ha och då berättar du det för mig så får vi se vad jag kan göra.
Hittar du något intressant så skriv. Antingen på mail eller i kommentarsfältet. Har du förmånen att sitta på mitt telefonnummer så ringer du. Priser osv diskuterar vi, helt enkelt.
Jag har blivit antagen till Kultur Samhäll Mediegestaltning i Norrköping. Och det, det är fantastiskt.
Vi stod på gården till vårt hus och väntade. Mamma, min bror och mormor var där. Det var vi med väldigt många andra. Även politiker och rojaliteter var där. En stor jordbävning skulle komma prick klockan tolv. Min vän Frida kom fram till mig och började berätta om något hon gjort i helgen, men jag lyssnade aldrig klart. Jag var tvungen att ställa mig med min familj. Jag kramade Frida och sedan kramade jag min familj som om jag skulle säga hejdå för alltid. Jag påpekade det också. ”Det här känns som ett farväl.”
Jordbävningen kom och vårt hus föll ihop. Stenhus föll som om korthus. Alla hus föll. Alla på hela jorden. Bostäder, kyrkor, museum, kontor. Marken skakade länge och människorna på gården höll om varandra och kämpade med balansen medans de såg idén om vad hem är försvinna.
Så slutade det. Jag sprang fram till rasmassorna och började leta efter mina saker. En dam framför mig drog fram en stor, röd och troligtvis exklusiv päls ur dammet och sprang iväg. Min familj var inte med. Jag vet inte var de var.
Kvällen innan hade jag varit med min nya kärlek. Hade lämnat röda läppstiftsmärken på hans lår och mage. Han var också borta nu.
Jag hittade det som förut fanns i min bokhylla. Böcker och filmer. En vacker ung tjej med långt mörkt hår höll på och ta mina böcker. Ingen hade någonsin snott saker för mig. Åtminstone inte framför ögonen på mig. Så jag bad henne sluta och det gjorde hon. Försökte hitta och välja ut mina favoritböcker och filmer, men jag hade svårt att koncentrera mig och titlarna betydde ingenting längre. När jag inte kunde bestämma mig försökte jag ta med alla mina böcker, men tygpåsen jag hade med mig blev för tung. Det gick inte.
Allt fanns kvar. Alla saker. Men vad skulle man ha dem till nu?
Och nu ett exempel på vad som kan knäcka mig så det räcker för en hel dag. Jag går till hemköp på hörnet för att handla och ser en bekant. Tänker Nu ska jag säga hej!, den bekanta säger Tja! och jag säger Tjej! Tjej är en synonym till kvinna eller kanske flicka. Det vet givetvis min hjärna väldigt väl. Inget ord man hälsar med, i alla fall.
Sprang långt in i affären och slängde i en tiramisuglass för tjugonioochnitti i korgen som fick ersätta den ordinarie kvällsmaten. En chans, ett ord. Och det skulle bara bli sämre om jag försökte rätta till det.
Om jag ändå kunde göra bort mig på ett mer charmigt sätt. Som på film. Där alla tjejer som gör bort sig är charmiga. Tjej!
Fräknar på näsan, jordgubbar i magen och stöv under naglarna. Bra dag.