Vi såg snygga fransmän, vi såg både triumfbågen och eiffeltornet och vi åt både sniglar och baguetter.
Paris var underbart.
Tack Frida!

Jag log i ett dödfött försök att härma den snygga tantens snygga leende på den snygga hårfärgsförpackningen. De så snygga, tanterna. Snyggt säljer ju. Det är viktigt att vara snygg så man får jobb och vänner och så man, om man har tur, hamnar på en snygg hårfärgsförpackning.

Så gick tankarna förut idag. Sedan tog jag en dusch, färgade håret för jag ville vara snygg och sedan så råkade jag bränna ena skinkan på värmeledningen.

Var tog inspirationen och engagemanget vägen? Inte för att det är så illa som det var för stackars Stig Dagerman som fick en elakartad skrivkramp, blev deprimerad och trillade med vilje av pinn, men nu står det obehagligt still. Jag låter mig uppslukas av böcker och filmer och jag lyssnar på kloka tanter och farbröder som pratar i sommarpratarprogram på radio. Jag lyssnar och tittar noga på allt som sägs och görs. Allt i hopp om att få en spark i baken och en gnutta inspiration. Och visst går det in, men jag tror att mina darlings står i vägen för kreativiteten. Mina älsklingar. De som gör allt så tryggt.

Men nu ska jag ta mig i kragen, spotta i nävarna, ta tjuren vid hornen, få tummen ur ändan och ändan ur vagnen.
It’s time to kill my darlings.
En massarkebusering.