Jag har inte en iPod original. Jag har en iPod classic. Men alla iPods är ju i och för sig original. Såklart. Jag hatar när expediter gör sig lustiga över en när man säger fel. Som tur var var expediten en sådan expedit som ska vara charmig och rolig och säga fyndiga saker så man ska skratta och rodna när han är sådär charmig och rolig, fast än att han varken är charmig eller rolig. Patetisk med för mycket gelé i håret. Jag hämnades och lät bli att skratta och rodna.

Man borde sluta skratta åt småpojkar. Man sympatiskrattar ju ändå bara. Så de inte ska känna sig så dumma när de säger saker de tror är kul. I det långa loppet gör man dem en tjänst i att låta bli. De slipper vakna upp när de är fyrtio år och inse att de är tråkiga. De kommer lägga sina bleka pannor i djupa veck och undra varför vi alla har skrattat. Vad besynnerligt.

Var hos optikern och letade glasögon igår. Optikern i en av ögonglasaffärerna var snygg och söt som en nallebjörn, fräsch middle thirties. Solbränd. Lite Ernst style. Han sa det att ”det är inte din näsa som är för bred, det är glasögonen som är för smala”. Om inte mamma hade varit med hade jag kanske legat med honom. Kanske fått små minioptiker. Sådanna barn som får glasögon innan de öppnat ögonen. Det hade varit nått det. Att visa upp på klassåterträffar. För det är väl det man gör med man och barn.

Om några veckor har jag glasögon, vilket fall.

Jag älskar att drömma om nätterna. Det är billigare än bio, jag är huvudrollen och jag får vara med om saker som  inte ens Salvador Dali skulle kunna tänka sig.  I sin vildaste fantasi.  Förut drömde jag spännande drömmar. Bland annat var jag i ett getto med massa judar som hade insett sitt öde och väntade på att nazisterna skulle komma och skjuta på dem.  Jag ville leva och flydde och gömde mig bakom en bil och allt var jättespännande och jag hade gift med mig ifall att.

Jag har varit ute och flygit i en barrskog och muminfamiljen var med och alla var glada. Jag har besegrat en kampsportsmästare i ett växthus. Jag har fotograferat nakna människor i ett blommande körsbärsträd. Jag har även blivit jagad av en sfinx. I Krokek.

Nu har mina drömmar ballat ur. De är varken spännande eller konstiga. Nej, typiskt tråkiga drömmar. För när en dröm ballar ur blir de inte konstiga. De blir vardagliga och tråkiga. Jag har drömt att jag gått till frisören och klippt mig och att jag stod i morgonrock i köket åt banan. Den mest spännande drömmen den senaste månaden var den om en flygkrash. Då alltså inte ett drama som börjar i luften och slutar med geggig död, utan liksom bara ner i diket vid landningsbanan.

Det finns drömtydare som säger sig ha svaret på vad drömmar betyder och varför man drömmer som man gör. De konstiga drömmarna betyder ofta att man går och grubblar över något problem eller någon trasslig relation osv. Vardagliga saker. Vad händer då när jag börjar drömma vardagliga drömmar?

”Det var bättre förr” tänker tanterna på spårvagnen medan de sneglar på ungdomens mobiltelefoner. De där mobiltelefonerna som har allt. Internet, musik, filmer, kamera, spel, stegräknare, ismaskin. De kan säkert tillverka en dubbel espresso med sina mobiler, ungdomarna. Vad som är mindre säkert är om mobilerna går att ringa på. Och om de dessutom har smsat rätt kod till rätt nummer har de även en dansande flodhäst i telefonen. Det är bra att ha.

Jag har aldrig varit mycket för tekniska prylar. Speciellt inte för mobiltelefoner. Speciellt inte för mobiltelefoner med fler funktioner än vad som är nödvändigt. Jag har aldrig saknat min allra första mobiltelefon mer än nu. Jag fick den i femman. Den gick att ringa och smsa med. Bara. Den var tuff eftersom man kunde byta skalet på den. Jag hade tigermönster.

Alla dessa uppfinningar som ska göra det lättare för oss att kommunicera. De senaste åren har utvecklingen gått framåt när det gäller kommunikationsteknik. Eller snarare, tekniken utvecklas men kommunikationen avvecklas. På det sociala planet, då. Det ligger väldigt mycket teknik bakom, för att säga väldigt lite. Min teori är att människor troligtvis kommer bli socialt inkompetenta om vi fortsätter kommunicera som vi gör nu, över internet. Folk kommer dö av nervsammanbrott på ICA för de inte vet hur man kommunicerar IRL, som det heter. In real life. I verkliga livet. För visst är det så? Det är skillnad mellan livet på internet och livet i verkligheten.

Jag skulle, i ärlighetens namn, aldrig kunna få förtroende helt och fullt för en människa jag enbart pratat med på internet. Jag behöver kött och blod. Man missar ju så mycket av vad som gör en människa till vad den är, när man inte får träffa den, höra rösten, känna lukten. Ettor och nollor luktar inget. Jag vill varken vara vän med en etta eller nolla.

Jag kan förstå tanterna på spårvagnen. Jag kan förstå att de saknar tiden innan alla hade mobiltelefon och internet. När de enda mobiltelefonerna som fanns vägde fyrtio kilo och var monterade bilar. När man flockades framför de få TV-apparaterna som fanns. Stenmark -74, var det visst. Man hängde utanför kvartersbutiken på byn. Man gick hem till varandra. Pratade om tjejer, pratade om killar, spelade kort, gick på bio. Man träffades, istället för att sitta hemma vid varsin dator och gilla varandras facebookstatus.

Jag stänger gärna av datorn. Och jag stänger gärna av min lilla rosa vikmobil. Till andras förtret, givetvis. Man måste ha med sig mobilen överallt och den måste alltid vara igång. Man behöver inte nödvändigtvis träffas, men man förväntas kunna bli nådd dygnet runt. Det är allas förbannade rätt att kunna ringa varandra klockan tre på helgnätterna och göra bort sig.

Satte nyss i mig en halv ananas från Ghana, så nu kliar det i hela käften och tungan är röd. Men god var den, ananasen från Ghana.

Jag har svept in mig i min nytvättade morgonrock och dricker te framför datorn. Försöker få ordning på en krönika till Folkbladet. Har börjat på deras ungdomsredaktion. Roligt men nu är det svårt. Deadlines att hålla.

Blir lite illamående av mjukmedellukten från morgonrocken. Jag tror att det är tänkt att dofta solig och blommig sommaräng, men det luktar dammig, fuktig tvättstuga i källaren av ett hyreshus. En tvättstuga med sura, tjocka tanter i.

Måste kissa igen. Jag kissar mer te än vad jag dricker. Känns det som.

Jag saknar Miriam, saknar bröderna, saknar katten, saknar mamma som är i Skottland och dricker whisky på en pub.

I morgon ska jag till myrorna och leta vinterjacka. Det börjar bli kallt!

Gå till Gredelin på Hospitalsgatan och rösta på nummer 51!
Jag står i behov av en presentkortsvinst. Färgerna sinar.
Tack och hej!

Tävlingen är avslutad. Jag vann inte, men mannen i butiken tröstade med: “Du var nära!”
Tack ändå ni som röstat!

Allt pekar på att jag aldrig kommer bli någon proffsbloggare. Inga hundratusen läsare varje dag. Jag kommer aldrig få gå på bloggfest med Kissie, Kenza och Blondin-Bella. Anledningen är ganska simpel.

En bra bloggare sätter kvantitét före kvalitét. Jag gör helt enkelt inte tillräckligt med spännande saker på en dag som är värda att skriva om. Jag har inga bilder på fynd efter min senaste shoppingrunda. Jag skäms bara när jag har lagt pengar på onödiga saker som jag egentligen inte behöver och jag tänker på hårt arbetande barn i öst och feta gubbar i väst.

Jag har inga bilder på dagens outfit, för om någon är så intresserad av vad jag har på mig får den väl ringa och fråga.  Jag har heller inga macrobilder på min frukost.

Alla vet väl hur en kopp kaffe ser ut.

Man vill ju vara snygg. Är det inte låren, är det magen. Är det inte magen, är det brösten. Sedan om man mår bra eller inte spelar ingen roll. Man måste vara snygg. Snygg och ha en god hälsa. Bara man inte är nöjd. Man får aldrig, aldrig bli nöjd. Är man nöjd är man självbelåten och det får man inte vara.

För några år sedan surade Chanels chefsdesigner, Karl Lagerfeld (eller Kaiser Karl som han kallas för han är så himla duktig), för hans kläder designade för H&M köptes och bars av människor som inte såg ut som Bergen-Belsenfångar i för höga klackar. ”Vad jag har gjort är ett mode för smäckra och magra människor,” sa Karl och fortsatte vara sur på det sättet gubbar kan vara sura på. Gubbe.

Gubbe. Gubbe. Gubbe.

Och inte blir det bättre fastän mannekänger dör svältdöden. De blir martyrer, men är bortglömda när nästa kollektion ska sys upp. Kroppen ska anpassa sig till kläderna, inte tvärtom.

Jag trodde aldrig att jag själv skulle falla dit. ”Ät mat!” fräser jag i smyg åt alla som är smala. Sedan joggar jag hem och dricker en pulvershake. Mamma drar en vit lögn på apoteket.

Men visst gör jag det för hälsans skull. Jag vill ju inte vara gubbar till lags.

Tänk vad bra det är med grannar! Man kan byta botaniska tips med dem och så kan man bjuda dem på sina allra godaste bigarråer så bjuder de tillbaka med sina allra finaste Ingrid Marie. Och så kan man ju låna en kopp socker av dem om det skulle behövas.

Eftersom jag är ett så kallat skilsmässobarn har jag flyttat en hel del i mina dar och vet således en del om grannar. Jag vet att de kan variera. En del grannar bor i slott och jobbar i Kina, en del har häst och tar ibland med sig hästen hem så att man kan få klappa den, (men man får absolut inte gå bakom den, för om man går bakom en häst så sparkar den ihjäl dig och så hamnar bitar av din hjärna på asfalten). En del grannar skäller på varandra på finska om nätterna och en del grannar bär sina ica-kassar på ett egendomligt sätt som är roligt att härma, så mamma måste säga till en för det är elakt att härmas. En del har hundra kor och kaniner som är stora som mellanstora hundar och en del är troligtvis vampyrer och smälter och blir till pulver om de går ut på dagen, för man ser dem aldrig.

Nu bor vi mittemellan ett drogavvänjningskollektiv (aka. metadon-grannarna, efter en etikett vi hittade i rabatten en höst) där det dessutom bor en papegoja, en låg- och mellanstadieskola fyllt av slynglar som iförda Byggare Bob-Tshirtar skriker saker till varandra som till exempel ”din mamma är en bög”, ett grannpar som är jättekända och de är så kända att de måste odla världens största häck mellan våra tomter för det är jobbigt med insyn för de är ju så kända och det kan vara jobbigt att vara känd, inte alltid glitter och glamour. Deras barn blir uppfostrade på glass, vilket uppenbarligen inte fungerar. Och så har vi ett grannpar som då troligtvis är vampyrer. Vampyrer som gillar att titta på dokumentärer på trean som heter i stil med ”Sjuhundrakilosmannen”.

Tänk vad bra det är med grannar! Jag har alltid socker hemma när jag ska baka. Jag törs inget annat.

Jag tror jag har dött en hel kaka.

Idag har jag sprungit omkring i min lilla prickiga klänning och städat, dammsugit, klippt mina fransgardiner så de är lagom långa, vattnat blommorna, ställt böckerna på hyllan i ordning, bytt ramar till tavlorna och förberett en efterrätt. Sedan tog jag på mig mammas julklappsförkläde med röda volanger och ställde mig vid spisen och lagade en hejdå-middag.

Min vän Miriam och jag har känt varandra i snart nio år. Vi är nog vad man skulle kalla för bästisar. Vid det här laget känner vi varandra både utan och innan. Hon vet att jag dreglar i sömnen och att jag tänder på brunhåriga karlar i tighta jeans och jag vet att Miriam är rädd för diskmaskiner och att hon inte vill ha pålägg på mackan. Som ett exempel.

Vi är så lika. Ibland behöver vi inte ens prata för att förstå varandra. Om en utomstående skulle lyssna på oss när vi pratar skulle han eller hon säkerligen inte förstå. Vi har vårt hemliga språk som bara vi förstår. Ibland glömmer vi bort oss och försöker prata vårt hemliga språk med andra. Det är sällan någon som förstår oss då.

Ibland kan det gå lång tid innan vi hörs överhuvudtaget, men så fort vi ses är allt som det brukar. Medans teet drar dansar vi runt lite i köket till tonerna av den befintliga radiomusiken. Sen lägger vi oss på soffan, sätter igång en film och somnar efter tio minuter.

På måndag flyttar Miriam till London där hon ska gå på skola. En skola för basister. Där ska hon gå i tre år. Tre långa år. För att citera mig själv: ”Jag kommer sakna att vara med dig nästan alltid när båda kan.” För så är det.

Nu sitter jag i min superergonomiska skrivbordsstol och bölar som ett barn för det är så jävla sorgligt. Men du ska veta att jag är glad för din skull, Miriam! Och om tre år har jag nog gynnat Ryanair tillräckligt för att de ska kunna byta ut den där MIDI-fanfaren till en livs levande trumpetare.

Jag älskar dig din lille bille!

Jag är förkyld. Jag har inte känt mig så här sjukäcklig på länge. Senast kanske för något år sedan när jag utslagen låg och tittade på Marie Antoinette (som för övrigt var dålig) och inte hade kraft kvar till att hämta näsdukar, vilket resulterade i en jättenersnorad tröja. Annars innan det: när jag var sju år, hade magsjuka och spydde sex gånger på en timma.

Jag avskyr att vara förkyld. Maten blir äcklig, man kan inte gå ut, man vaknar mitt i natten med näsmusslor stora som apelsiner. Det tråkiga är att det inte längre är lika mysigt att vara hemma och vara sjuk. Jag blir inte längre bortskämd och ompysslad av mamma och jag kan inte ens säga att det är skönt att vara hemma från skolan längre. Nu är jag liksom bara sjuk. Utan gagn. Ja, det fina med att vara förkyld är sannerligen borta.

Nu ska jag göra mig ännu en kopp te med ingefärshonung.
Det har jag hört ska vara bra.