Behold! My frukost. Det var äckligt, Promoe. Riktigt äckligt. Hatten av för de osvavlade aprikoserna. De gick inte av för hackor. Men det slutade med att jag petade ut alla aprikoser och gjorde min vanliga gröt.
Och den var så god, Promoe. Så god.
Jag har en ny favorittröja. 40 pix på Bra&Begagnat. Bara för jag nu lagt upp bilder på mitt senaste köp, får ni en bild på min frukost i morgon. Då, kära vänner, blir det Promoe-gröt. Stay tuned!
Gosse, det här börjar nästan likna en riktig blogg.
Det bor en enorm husspindel någonstans på var toalett. Det suger, riktigt. Måste genomsöka hela toan innan jag kan slappna av och göra det jag ska. De kan visst bitas, husspindlarna. Med den vetskapen har jag en sprayburk med radar med mig in på toa, för säkerhets skull.
Spindlar, stenskott, mördarmeteorer. Läskigt som fan. Insekter överhuvud taget, förresten. Har till och med utvecklat någon slags fobi för fjärilar. Tänk bort de vackra vingarna och du har vilken typiskt äcklig insekt som helst.
Fobin för stenskott är nog inte okej, egentligen. Får en liten obehagskänsla varje gång en bil åker förbi mig, lite för nära. Då spelas alltid samma scen upp i mitt huvud. Jag går glad och lugn på trottoaren då en bil passerar. PANG. En sten pressas in i tinningen, vidare in i hjärnan. Jag vaknar upp 5 månader senare, förlamad från midjan och nedåt. Blind, döv, stum. Inte okej.
Spindlar och stenskott går an. Radarspray och integralhjälm. Men hur skyddar man sig från en mördarmeteor? Med Bruce Willis?
Jag var uppe klockan sju och bakade scones och kokade ägg till mamma. Jag är nog världens mest romantiska dotter (om man bortser från att jag åt upp halva hennes scones och smygåt av kaneläppeltärningarna).
Sedan gick vi ut och tittade på stenålderskameler, men det regnade för mycket så vi gick hem igen.
Nu ska jag göra gröt och titta på clockwork orange. Jag vill ha halloweenfest.
Joni Mitchell – All I Want
Imogen Heap – Bad Body Double
Miriam har gett mig höstens soundtrack.
Har köpt en ny baby. Så nu är jag pank och tänker skaffa mig ett jobb.
Eller kanske en utbildning.
Jag åtog mig uppdraget att skriva en krönika om mode med entusiasm. Nu skulle jag äntligen få skriva om hur illa jag tycker om det magra mannekängmodet och de sjuka idealen. För det är sjukt.
Det går inte att säga annat. Men trots att jag är cynisk och sur så tycker jag att kläder både är kul och spännande. För mig är kläder ett uttryck. Jag klär mig inte likadant varje dag, just därför att jag inte känner mig likadan varje dag. Kläderna blir en slags förlängning av mig och mitt humör. Jag har inte på mig den allra blommigaste klänningen en dag när allt gått åt helvete.
Jag måste ändå få opponera mig lite, nu när jag har chansen. För några år sedan surade Chanels chefsdesigner, Karl Lagerfeld (eller Kaiser Karl som han kallas för han är så himla duktig), för hans kläder designade för H&M köptes och bars av människor som inte såg ut som Bergen-Belsenfångar i för höga klackar. “Vad jag har gjort är ett mode för smäckra och magra människor,” sa Karl och fortsatte vara sur på det sättet gubbar kan vara sura på. Gubbe. Och inte blir det bättre fastän mannekänger dör svältdöden. De blir martyrer, men är bortglömda när nästa kollektion ska sys upp. Kroppen ska anpassa sig till kläderna, inte tvärtom.
Men modet har alltid förändrats. Magert har inte alltid varit vackert. För fem århundraden sedan skulle man vara fet. Sedan glosögd, mager, blek, fet igen, solbränd, lång kjol, kort kjol, stort hår, kort hår, rakt hår, magsår. Ett typexempel på skiftningar i modet i vår tid är byxorna. Med deras midjehöjd, byxvidd, smala bälten, breda bälten, uppvikt, urtvättat, trasigt och helt. Hur ska byxorna vara i år? I år då? I år?! Vi har blivit så besatta av det som är rätt. Vad ska folk tro om mig om jag har bootcutbyxor och inte highwaistbyxor? Jaha, så det är inne igen? Dåså. Andas ut. Axelvaddar?! Det är dags att sluta ängslas och bry oss om vad som är inne eller inte. Kläder är ett för bra sätt att uttrycka sig själv på för att man ska bry sig om sådant. Om man slaviskt följer trenderna tappar man lätt det där personliga uttrycket.
Det är klart att jag inte har några fördomar, försöker jag lura mig själv ibland. Gång på gång på gång faller jag dit. Alla vet väl att killar i rosa lacost-piké helst av allt vill vara på Stureplan och spruta Armand de Brignac på varandra. Jag lär mig nog aldrig. Men bland det bästa jag vet är när någon bevisar att jag har fel. Så snälla. Sätt dit mig! Ha på dig vad du vill och följ inte alla trender, var dig själv, ha kul och sätt dit mig!
Älskar dig, broseph!
Så oestetiskt väder. Jag får lågstadievibbar. Fuktiga vantar som luktar skit, torkskåp och Äppel Päppel Piron Paron Kråkan Tallekvist-böcker.
Ringa in fem fåglar.
Jag kan inte ringa in fem fåglar för alla fåglar har dragit till sydliga breddgrader. Ligger på stranden insmorda i sololja och sörplar piña colada ur kokosnötter.
På radion sjunger någon en melankolisk sång på tyska. Ostämd cittra och svårmod. Jag försöker låtsas som det regnar, vilket verkligen inte är svårt.
Tackar gudarna för Vingresor.
I morgon bitti flyger jag till London och hälsar på Miriam i några dagar.
Ska bli himla, himla fint. Åh, vad jag har saknat henne!
Så går det om man just sett The Shining
och målar till Silent Shout.
Jag står i badrummet på nedervåningen och speglar mig och dricker te. Funderar på om jag ska klippa av mig håret, fastän jag sparat så länge nu. Längre än någonsin, tror jag. Jag har blivit mindre och fryser jämt, så badrummet är det bästa stället att stå på. Där är det alltid härligt kuvösvarmt. Golvvärme.
Mamma och Owe har gäster ikväll. Eller främmande, som det heter. Det är ett bättre ord. För jag vet inte ens hur de ser ut, även fast jag tagit i hand och sagt ”Maria”. En såg glad ut och en hade prydligt hår. Jag minns aldrig ansikten. De får vara ifred.
Huset luktar så annorlunda när vi har gäster. Ansträngt och nybakat. Tycker inte alls om det. Och mamma skrattar bort det faktum att jag inte vill äta med dem. Hahaha! Nej, jag vill inte.
De kommer ändå bara fråga vad jag gör och jag kommer ändå bara svara att jag fryser.
Jag är inte den som straffar. Allra minst någon jag sett upp till en stor del av mitt liv. Det är då det gör som ondast, när den man sett upp till försöker göra en liten och skyldig och spelar sedan oförstående. Jag förstår. Även fast jag bara är ett barn. Eller hur? Det har jag alltid varit.
Straff är något någon som har gjort något jävligt får. I vissa fall. Ibland straffas oskyldiga. Kanske har jag straffat. I så fall kanske det var välförtjänt.
Man ska smida medan järnet är varmt. Men både du och jag har stelnat för länge sedan. Kanske är det sånt här man blir vuxen av. I så fall är jag inget barn längre. I så fall är jag vuxen nu. Förstår du det?
