Min mormor gör den mest himmelska leverpastej. Dock endast till jul. Men i år sa mormor att ”till jul blir det minsann ingen leverpastej, såvida jag inte får hjälp förstås.”  Och jag såg genast till att boka in en tid så jag och mormor kunde baka pastejen tillsammans. Ingen leverpastej, ingen jul. Orka Jesu födelse.

Jag sa att jag skulle lära mina barn att göra hennes leverpastej, om jag fick några. Det tyckte mormor var en bra idé. Det kunde ju bli en tradition.

Men när jag väl står där i mormors lilla kök med orangemönstrade väggar av PVC, med en bit blodig lever i ena handen och en påmatare i andra, kom jag att tänka på den romantiserade hemmafrustrenden som råder. Rosa bullar och söta karameller. Prickiga förkläden och rysch och pysch. Jag skulle gärna vilja se valfri småkaksbloggare frejdigt bloda ner sitt kök med slabbig lever. Och så en macrobild på det nymalda köttet som pressas ur kvarnen.

Mormor tog fram en sked och smakade på den mörkröda leverpastejsmeten och så sträckte hon fram skeden till mig och frågade om inte jag också skulle smaka. Jag sa att jag avstår och att jag smakar när den är färdig. Och så bet jag ihop och önskade att jag inte var så kräsmagad. Men trots att jag inte vill smaka på leverpastejsmeten så vill jag inte heller ha varken rysch eller pysch.

Det jag försöker säga är: allt behöver inte vara så jävla gulligt bara för det i slutändan blir gott.

Eftersom speglarna i de flesta omkädningsrum är konkava och affärsbiträden för det mesta är manipulativa klåpare, händer det ibland att jag köper något som jag sedan upptäcker är skit och vill lämna tillbaka. Nästan alltid får jag en fråga i stil med ”Var den inte bra?”, ”Passade den inte?” Nästan alltid vill jag svara ”Era kläder är för smala för min rumpa”, ”Ni sätter för hög klack på fina skor”, ”Det finns både snyggare och billigare kläder i affären bredvid” eller ”Bara-för-du-är-anställd-här-för-du-kommer-i-era-pygmékläder-och-förresten-har-du-väl-aldrig-behövt-lämna-tillbaka-något-för-annat-än-att-du-hittat-sminkfläckar-på-kläderna-som-kommer-från-dig-själv.”

Nä, affärsbiträden är snälla. Men sluta fråga idiotfrågor.

Nu kan håret gärna få växa ut igen. Ehehe..

John Bauers målningar är så vackra att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Kanske till skogs.

Igår var jag på min bror Martins lilla releasefest för meta-essäantologin Om Essäer, som han tagit initiativet till att sammanställa. En samling essäer om essäer.

Rekommenderar varmt antologintill er som gillar att skriva och behöver lite nya infallsvinklar (eller om man bara vill njuta av det fantastiska omslaget). Essäantologin finns att köpa på adlibris för 138 pix.

I Norrköping finns en man som driver runt på gator och torg. I ansiktet har han fullt av eksem och kvisslor och han luktar väldigt  illa. Inte svett, alkohol eller bajs. Något gammalt, ovårdat. När han går på spårvagnen blir det tyst och alla sitter med ansiktena tryckta mot rutorna och kippar efter luft. Andas genom polokragar och halsdukar.

Han satte sig på bänken bredvid mig för ett tag sedan, när jag väntade på spårvagnen. Vi stakade oss igenom en konversation om när spårvagnen skulle gå och om hur rörigt det är i Hageby centrum, där de bygger om. ”Vad elegant och snygg du är” sa han sen. ”Tack!” sa jag och log mitt allra raraste leende, vilket man gör när man blir uppriktigt glad. Varpå han berätta att han var halvblind. ”Jag ser så jävla dåligt, förstår du! Vakterna på HC trodde jag var full, men jag ser bara så jävla dåligt!”

Han såg mig alltså inte ens.

Men om man nu jämför den illaluktande, halvblinda mannens komplimang med till exempel de kvart i tre-komplimanger som ängsliga tjugoåringar slänger ur sig på nattklubbarna, vars enda syfte är att en dag få bli av med pojkoskulden, så var den illaluktande, halvblinda mannens komplimang far more äkta.
Jag blev så glad.

Sedan gick vi på spårvagnen, den illaluktande, halvblinda mannen och jag. Och jag satte mig längst bak för att slippa andas genom halsduken.

Nu har jag övningskört med mamma i två veckor. Trots att svärorden haglar i bilen och mamma säger vänster istället för höger och handsvetten rinner utmed ratten, så går det rätt bra. Har bemästrat allt från vänstersväng på landsväg och dubbelfiliga rondeller till krypkörning i trafikerad repslagarbacke. Så om allt går som det ska har jag körkortet som i en liten ask någongång i mars.

Och sysselsättning har jag fått också. Jag har blivit antagen till både Konstvetenskap 1 och Genus & Religion på LiU. Börjar i januari och jag har aldrig någonsin tidigare sett fram emot läxor så mycket som nu. Jag riktigt törstar efter kunskap.Fuck wikipedia.

Min finaste Stina kom hem till mig och så bakade vi vårt årliga pepparkakshus. (Nej, det är ingen kyrka och basilikan är ett träd.) Kvällens vanligaste mening var “Fy fan vad fult det blir.” Och det blev det. Mamma försökte: “Nej, men det blir ju jättefint!” Vi blev höga på socker och dansade med inlevelse till Beyoncé.

Nu har Stina gått hem, pepparkakshuset har hamnat på hedersplats i matsalen och jag ska gå och däcka efter kvällens sockerrus.

Har lämnat akrylen för ett tag och ägnar mig nu istället åt vattenfärg och vaxkritor som luktar lågstadie.