Denna vecka presenteras extraordinära tjejröster:

5. Yma Sumac. Med ett röstomfång på mer än fyra oktaver och någon slags opera/growl, borde hon egentligen komma etta, men ingen människa orkar ju lyssna på detta en längre stund. Malambo No. 1

4.  Patti Smith. Den perfektaste rockrösten på jorden.

3. Bianca Casady. Ena halvan av CocoRosie. Sexigt på ett bisarrt vis.

2. Karin Dreijer. Honey Is Cool, The Knife, Fever Ray. I vilken skepnad hon än uppträder är hon och hennes röst vidunderlig.

1. Björk. Kanske inte särskilt otippat, men seriöst, lyssna:

Det finns ju givetvis flera röster som egentligen borde vara med (Nico, Cher, PJ Harvey, Janis Joplin osv) men detta är en kort lista och alla får helt enkelt inte plats. Såäre.

För att göra en kommande flytt lite enklare försöker jag gå igenom och rensa ut all bråte jag hamstrat under mina snart nitton år i livet. Jag tänker generöst att ”De här kommer någon annan ha mer nytta av än vad jag har!” och så lägger jag sedermera de fruktutformade suddgummina i skänka-bort-högen. Där hamnar även jackor, ljusstakar, porslinsnallar och smycken. (Dock inte mitt kära tatueringshalsband som troget satt runt min hals under den senare delen av 90-talet.)

Men så hittar jag ett gäng Babarböcker i garderoben och tänker reflexmässigt: ”De här ska jag spara till mina barn.”

Jag är arton. Jag bor hos mamma. Jag har ingen riktig inkomst. Jag vet inte vad välling består av. Men framför allt har jag ingen att göra några barn med. Affischer av Johnny Depp blir man inte på smällen av och en one nighter från Hugo är inget alternativ. Så vad är det då för barn, som är mina, som jag tänker ska läsa Babar?

I sådana här stunder blir jag rädd för mig själv. Och så önskar jag att jag hade haft lika bra framförhållning med att skaffa köpoäng på Studentbostäder.

– Bor man i Afrika och får sitt första kylskåp så är det ju en jättestor skillnad i livet. Ett andra, det är okej, men det behövs ju inte.

Jag är nog lite kär i Björn Ferry.

Okej, det är kul med listor. Därför har jag infört “Veckans lista”. Först ut är filmer man inte ska se när man är bakfull:

5. Schindlers List. 195 minuter svartvit judeförföljelse.
4. Clockwork Orange. Om en man som lever för våld, våldtäkter och Beethoven.
3. Fear & Loathing in LV. Om två män som testar olika knark i Las Vegas.
2. Control. Om Ian Curtis.
1. Sånger Från Andra Våningen. 100 minuter Roy Andersson.

Har inte tid att skriva. Så ta en titt på det här. Det är fett.

Jordens klatchigaste bysthållare!

Cher- I Want You

Klerestorium, baptisterium, ambulatorium, volutkapitäler, falska valv, joniska, doriska och korintiska kolonner snurrar i huvudet. Tenta på lördag. Kopplar av med lite cool ancient körmusik som man, när man var en välkammad musikklasselev, stått och skrålat inför någon förälder i någon kyrka.

This Little Babe – Benjamin Britten (American Boychoir)
Sound The Trumpet – Henry Purcell (The Ankor Choir)
In These Delightful, pleasant groves – Henry Purcell (The Douglas Frank Chorale)

Det blev så mycket bilder från Vietnam, så ni får hålla tillgodo med dessa så länge.

Senaste gången jag var ihop med någon på Alla Hjärtans Dag var i femman. Vi gick i samma klass. Han var snäll och hade en fin katt. En Helig Birma.  På Alla hjärtans dag gav han mig ett hjärta han målat av akvarell och en engelsk felstavad dikt han skrivit själv. Vi höll varandra i handen och pussades på munnen ibland. Detta var alltså innan allt blev komplicerat. Då när det var okej att skicka en kompis eller bara skriva en lapp. ”Ska vi bli ihop? Kryssa: Ja, nej, kanske.” Eller så sa man bara något i stil med ”Får jag chans på dig?” och hade ingen populärare frågat innan, blev man ihop.

Numer är det krångligare. Först och främst måste man träffa någon man gillar och på det måste den man gillar gilla en tillbaka. Sedan kommer fika, filmkväll, bio och hela ”På G-kittet”. I vissa fall säger det klick och man får dansa tillsammans på skära moln till ljudet av Eros Ramazzotti eller något annat vidrigt bara en nykär hjärna kan klara av.

Nu är det ju visserligen några dagar sedan jag skrev den här krönikan, men då var jag i alla fall singel. Jag räknade ut att mina karlars gemensamma nämnare är att de alltid har för tunna skor på vintern. Och att de inte är kära tillbaka. Därför tänker jag på söndag baka en gudomlig hjärtformad kladdkaka som jag tänker äta upp alena, eftersom jag aldrig tröttnar på mitt eget sällskap och jag är en romantiker som heter duga. Och det är inte synd om varken mig eller någon annan singel. Singellivet är underskattat. Och jag är inte bitter.

Denna krönika publicerades 2010-02-12 i tryckta upplagan av Folkbladet i namnet Maria Folke, vilket givetvis är brutalt jävla fel.