Senaste gången jag var ihop med någon på Alla Hjärtans Dag var i femman. Vi gick i samma klass. Han var snäll och hade en fin katt. En Helig Birma.  På Alla hjärtans dag gav han mig ett hjärta han målat av akvarell och en engelsk felstavad dikt han skrivit själv. Vi höll varandra i handen och pussades på munnen ibland. Detta var alltså innan allt blev komplicerat. Då när det var okej att skicka en kompis eller bara skriva en lapp. ”Ska vi bli ihop? Kryssa: Ja, nej, kanske.” Eller så sa man bara något i stil med ”Får jag chans på dig?” och hade ingen populärare frågat innan, blev man ihop.

Numer är det krångligare. Först och främst måste man träffa någon man gillar och på det måste den man gillar gilla en tillbaka. Sedan kommer fika, filmkväll, bio och hela ”På G-kittet”. I vissa fall säger det klick och man får dansa tillsammans på skära moln till ljudet av Eros Ramazzotti eller något annat vidrigt bara en nykär hjärna kan klara av.

Nu är det ju visserligen några dagar sedan jag skrev den här krönikan, men då var jag i alla fall singel. Jag räknade ut att mina karlars gemensamma nämnare är att de alltid har för tunna skor på vintern. Och att de inte är kära tillbaka. Därför tänker jag på söndag baka en gudomlig hjärtformad kladdkaka som jag tänker äta upp alena, eftersom jag aldrig tröttnar på mitt eget sällskap och jag är en romantiker som heter duga. Och det är inte synd om varken mig eller någon annan singel. Singellivet är underskattat. Och jag är inte bitter.

Denna krönika publicerades 2010-02-12 i tryckta upplagan av Folkbladet i namnet Maria Folke, vilket givetvis är brutalt jävla fel.