För att göra en kommande flytt lite enklare försöker jag gå igenom och rensa ut all bråte jag hamstrat under mina snart nitton år i livet. Jag tänker generöst att ”De här kommer någon annan ha mer nytta av än vad jag har!” och så lägger jag sedermera de fruktutformade suddgummina i skänka-bort-högen. Där hamnar även jackor, ljusstakar, porslinsnallar och smycken. (Dock inte mitt kära tatueringshalsband som troget satt runt min hals under den senare delen av 90-talet.)
Men så hittar jag ett gäng Babarböcker i garderoben och tänker reflexmässigt: ”De här ska jag spara till mina barn.”
Jag är arton. Jag bor hos mamma. Jag har ingen riktig inkomst. Jag vet inte vad välling består av. Men framför allt har jag ingen att göra några barn med. Affischer av Johnny Depp blir man inte på smällen av och en one nighter från Hugo är inget alternativ. Så vad är det då för barn, som är mina, som jag tänker ska läsa Babar?
I sådana här stunder blir jag rädd för mig själv. Och så önskar jag att jag hade haft lika bra framförhållning med att skaffa köpoäng på Studentbostäder.
Framförhållning är inget binärt, man kan ha mycket eller lite, inget eller helt, det kan komma i vågor eller stötvis. Jag tror du klarar dig fint, både med imaginära barn och för lite köpoäng.