I morse, på vägen till tågstationen, föll det sig inte bättre än att en liten, liten fluga valde att slå sig ner på min överläpp, vilken just denna morgon var täckt av ett lager Lip Plumping Ultra Shine-läppglans som jag köpt för 49,50 på Åhléns. Den lilla, lilla flugan fastnade givetvis i min fåfänga och gick en tragisk död till mötes.

Det hela blir alldeles särskilt tragiskt eftersom jag egentligen inte ens gillar läppglans eftersom det, för det mesta, känns otäckt.

Och detta, mina vänner, fick mig att tänka på både livet och döden och fåfängan.

Múm – A Litte Bit, Sometimes

När jag var liten var jag och min bror med mamma och pappa i en del djurparker. De spelade in en programserie om speciella djur och deras speciella skötare och vi barn fick följa med. Vi fick gosa med orangutanger, bävrar och leoparder. Vi fick se papegojcirkus och klappa noshörningar bakom öronen. De är lenast där. Men mest var jag med pappa i Kolmården. Min superhjältepappa och jag var vän med den största gorillan i Kolmårdens aphus. Efata.

När gorillorna var inomhus gick jag och pappa in genom ”endast personal”-dörren vid sidan om plexiglasväggarna där det enda som skilde oss från den enorma apan var ett grönmålat, krokigt järngaller. Där luktade det bajs och grönsaker och jag tyckte det luktade så gott. Genom järngallret bytte vi några ord och sedan gav vi Efata det bästa han visste. Werther’s Original. Efatas stora, svarta händer såg nästan ut som mina korviga sjuåringsfingrar, fast kanske tio gånger så tjocka. Smörkolorna blev så små i hans händer.

Utomhus spelade det ingen roll hur mycket folk det var runt ön. Genom massan av glasstrutar och kodakkameror behövde jag och pappa bara ropa på honom så kom han och satte sig på vanliga stället där vi kunde slänga åt honom några smörkolor. Fastän man inte fick mata djuren. Det visste ju varenda khakiklädd turist. Och allra minst fick man mata dem med smörkola.

Men vi var ju speciella. Vi var vänner.

Jag har fastnat i en klänning. En lite för liten, ostretchig klänning i silkigt, svettigt material. Dragkedjan sitter fast och den är för fin för att klippas upp. Till råga på allt har jag cellskräck och panik och vill inte sitta fast i kläder.

De som bor nära är inte hemma, så jag överväger alternativet att utstå förödmjukelsen och fråga random fotgängare på gatan om hjälp. Eller så får jag leva i den lite för lilla ostretchiga klänningen i silkigt, svettigt material kanske resten av mitt liv.

Min mobil dog idag, knall och fall. Min rosa vikmobil. Tänk så många timmar den har tillbringat i näven på mig. Alla quadrapoptimmar som flugit förbi på spårvagnar och mattelektioner. Och alla sms som skickats och lästs. De som fick det att pirra till i magen, som tolkades hit och dit. Och alla sms som sparades länge. Som dagboksnoteringar.

Och tänk alla knappt läsbara fylle-sms (förutom de till mamma, som var oroväckande rättstavade för att vara skrivna så sent på lördagnatten) som skickats från den.

Alla gånger jag öppnat och stängt den, öppnat och stängt, öppnatstängtöppnatstängt, istället för att bita på naglarna eller tvinna hårslingor. Tills det inte spelade någon roll om den var öppen eller stängd, för den var lika trasig i vilket fall.

Ja, du var sannerligen en fin mobil.

Smög nyss in naken i mitt mörklagda kök för att dricka nattlig apelsinjuice. Tänkte inte på att kylskåpet lyser upp hela mig när det öppnas.

Hoppas att grannarna sover.

Stina har kommit hem efter sin två månaders långa vistelse i Spanien. Så igår kom hon och hälsade på mig i våriga Linköping. Vi åt thaisoppa på balkongen och var ute länge utan tröjor och frös inte en enda gång.







..och så dockan från helvetet.

Lars Winnerbäck – Stort Liv

I fredags råkade min bror hälsa på en kille, vilken han trodde var hans vän. Det visade sig vara Anders och Måns-Anders och att han visst bara hade sett honom på TV och kanske på YouTube ibland. Det hela slutade med att de stod och pratade en stund och min bror berättade om sin syster (jag alltså) som gillar Anders och Måns och han frågade om inte Anders kunde skriva en autograf till mig.

Det kunda han göra. Men med autografen lämnades ett mystiskt meddelande.

Antingen önskar Anders och Måns-Anders mig lycka till med carporten. Eller så är det en hemlig kod för att han vill ses och kanske dela på en absintmelon med mig.

Jag är glad, då jag inte har någon carport.

Sparks – Bullet Train

Tänkte vara lite modern av mig och lägga upp min fotoutställning i virtuellt skick nästan precis året senare.

• Socialt umgänge
• Vällagad, näringsrik mat (det behöver inte vara gott, bara jag inte får skörbjugg och dör)
• Inspiration
• Entusiasm
• Ett bad

När jag var ute och gick min vanliga kvällspromenad runt Stångån hittade jag en man liggandes på marken, intryckt mellan en soptunna och en parkbänk. Helt stilla låg han. Tanken på hur många som gått förbi honom medan han legat där for genom skallen. Jag förbannade dem och gick fram och petade på honom. När jag frågade hur han mådde berättade han för mig att han inte mådde så bra, så jag ringde ambulansen. 122 slog jag först, på grund av sliriga nerver.

När ambulansen väl kom var de glada och ambulansföraren skrattade och sa ”Tack hörrö! Han är kändis!” ”Ehe.. Jaså, så det är inte första gången?” sa jag, med fortfarande sliriga nerver. Han skrattade , skakade på huvudet och drog på sig ett par plasthandskar på det där sättet som bara sjukvårdspersonal kan dra på sig ett par plasthandskar.

Så åkte mannen jag hittat på marken iväg med ambulansen och jag gick och köpte pannkaksingredienser.

Belle & Sebastian – Lazy Line Painter Jane