När jag var tolv ville jag bli femton. När jag var femton ville jag bli arton. Nu är jag nitton och önskar att jag var fyrtio, kanske femtio. Jag vill bli klok och erfaren och världsvan. Men, så klart, bara för man blir äldre behöver det ju inte betyda att man blir klokare men man har åtminstone haft mer tid på sig att försöka bli det.
Jag känner mig gammal och klok när jag ser femtonåringar som beter sig, spyr på gatorna, är lata och bryr sig inte om någonting alls och jag föraktar dem och kallar dem små barn. Intelligens är inte eftersträvansvärt hos dem. Känner mig mindre klok när jag kommer på att det bara är fyra år som skiljer oss. Åldersmässigt i alla fall. Men jag har också varit femton och jag saknar det inte för fem öre. Känner mig ännu mindre klok när tjugofemåringar beter sig och det enda jag vill är att de ska kissa och gå och lägga sig.
Det värsta jag vet är att känna mig osmart. När Keith Richards inte spelar i Guns n’ Roses utan i Rolling Stones och när jag måste fråga min bror om man får eller måsta betala pengar när jag fått en utbetalningsblankett från skatteverket. När svåra ord måste förklaras och jag måste säga att jag inte förstår. Jag drar mig sällan för att fråga, eftersom jag vill lära mig, men jag är heller inte bekväm i att behöva få saker förklarade för mig.
En annan sak är det när vänner ligger på botten av en äggröra och jag har inte hunnit lära mig hur man drar upp dem till ytan. Jag är inte är gammal nog och jag vet inte hur fan det kunde gå så fel eller hur jag ska hjälpa dem upp på bästa sätt.
Då finns det ingen man kan fråga som kan förklara.
En vän sa till mig en gång att jag var en sån bra tröstare. För jag höll med om när saker var åt helvete istället för att säga saker som ”Det är jobbigt nu men det går över och det blir bättre”. Känslor är övergående, förvisso, men en del saker blir inte bättre. Och det, det är åt helvete.
Hemma i Linköping har det varit en så kallad folkfest och i stan trängs ölburkar med halvätna kebabrullar och ovanpå det ligger ett jämnt lager av spya i olika kulörer. Norrköping har det snarlika Augustifesten. Då får barn åka karusell och äta karamell hos lågavlönade tivoliarbetare och lite äldre barn dricker cider och hänger utanför McDonald’s.
Åkte ett sent tåg hem från Norrköping under Augustifesten och hamnade bredvid en skitnödig trettonåring i smala jeans som ansträngt bytte sittställning gång på gång, speglade sig ständigt i det mörka kupéfönstret och drog i sitt raka, vaxtyngda hår för att få det att ligga rätt för de andra skitnödiga trettonåringarna i kupén. Då kände jag mig gammal och trygg och jag ville krama om honom och säga åt honom att han inte ska bry sig så mycket. Det är jobbigt nu, men den känslan går över. Däremot kommer du aldrig få till frisyren och du kommer aldrig sluta att bli bedömd av skitnödiga människor som har minst lika bångstyrigt hår som du själv. Och det är åt helvete.
