Mitt liv går i perioder. Ibland går många, långa veckor då jag bara vill vara ifred. Bara jag och min hjärna, whatever that is. Jag skriver mycket. Målar. Är kreativ som det heter. Går in i mig själv och tänker mycket. Men ibland, som nu, blir jag sjuk. Sällskapssjuk. Jag måste vara med någon hela tiden. Om inte med en människa, så med katten. Katten är då mest bara ett plank, men ett bra sådant. Slickar mig i ansiktet när jag säger något smart. Tänker för mycket gör jag alltid, men jag måste bolla mina tänkerier med någon. Eller jag behöver inte ens bolla tankarna, förresten. Bara jag inte är ensam med dem. Som att behöva sitta bredvid en alkis på bussen som vill prata om livet. Jobbigt och ansträngt.

Jag blir trött på mig själv så lätt. Jag kan riktigt hata mig själv ibland. Inte för något särskilt egentligen. Men det är väl som att äta samma slags torra fullkornsbröd varje jävla morgon. Med sorgligt, mellansaltat Bregott på.  Man tröttnar. Skulle man äta prinsesstårta varje dag så skulle man också tröttna.

Tror att detta var tänkt som någon slags ursäkt för min sporadiska sociala inkontinens. Men ibland behöver man verkligen den där dyra yoghurten med riktig frukt i för att inte dö av skörbjugg och introvertism. Inte alltid. Men ibland.