En höst följde jag med mamma och pappa på jobb. Vi skulle till en man som tränade och uppträdde med papegojor. Tomas hette han, tror jag.

Papegojor är fina djur, men finast av alla var björnar. Jag samlade på björnar ett tag. Jag var skeptiskt till Tomas sedan han tog min bästa nalle, den jag hade med mig överallt, och gömde henne bakom ryggen. Det hela var tänkt som ett skämt, men jag blev ledsen. Hemma hade han en stor björnfäll på golvet. Jag blev överlycklig och slängde mig på den. Men det var stickigt. De var inte alls mjuka och ulliga. Håren var långa och hårda och det stack överallt.

Han tog livet av sig senare, Tomas. Kanske var han besviken på att saker inte alltid är som man vill att de ska vara.